Berättelsen bakom Aborthärvan

Våren 1943 ställs åtta kvinnor från Arvika inför Jösse häradsrätt, åtalade för fosterfördrivning. Fallet har då i flera veckor rapporterats både i lokal- och rikspress. Under flera år har kvinnorna hjälpt varandra med att avsluta oönskade graviditeter.

Sedan 1938 kunde kvinnor få laglig abort, men endast av vissa medicinska, humanitära eller "arvshygieniska" skäl. Exempel på sådana skäl kunde vara att graviditeten var ett allvarligt hot mot kvinnans liv, när den uppstått genom våldtäkt eller när man trodde att det fanns "oönskade" arvsanlag. För de flesta kvinnor i 1940-talets Sverige var alltså laglig och säker abort inte ett alternativ. För att ta makt över sina egna livsöden tvingades de söka illegala aborter. Det fanns aktörer, både med och utan medicinsk utbildning, som erbjöd abort mot betalning. Ett exempel är doktor Morsing i Karlstad, som förekommer i vår berättelse. Doktor Morsing blev senare också dömd för fosterfördrivning. Under 1930-talet hjälpte Elise Ottesen-Jensen abortsökande kvinnor att komma i kontakt med läkare som utförde abort.

Tillgången till abort var en klassfråga. Fattiga kvinnor, som också hade sämst förutsättningar att försörja ett nytt barn, var i större utsträckning hänvisade till osäkra aborter. Många kvinnor försökte göra abort på sig själva eller be någon de kände om hjälp, utan att några pengar var inblandade. Abortörerna varierade i erfarenhet och skicklighet. Många illegala aborter gick bra och fick önskat resultat, medan andra misslyckades, ledde till infektioner eller andra medicinska komplikationer, eller i värsta fall till kvinnans död. Under 1930-talet dog en till två kvinnor i veckan i sviterna av osäkra aborter. Osäkra aborter kvarstår som en av vanligaste orsakerna till mödradödlighet i världen idag.

Abortlagen utvidgades 1946, till att omfatta även socialmedicinska skäl. Sedan 1974 har vi fri abort fram till graviditetsvecka 18 i Sverige. I många andra länder kvarstår juridiska, kulturella eller ekonomiska hinder som begränsar kvinnors tillgång till laglig och säker abort. Trots att ungefär varannan kvinna genomgår en eller flera aborter under sin livstid omges denna gemensamma erfarenhet fortfarande av tystnad, stigmatisering och politisk kontrovers.

Kvinnorna i vår berättelse var vänner, systrar, bekanta eller grannar och valde att hjälpa varandra när de inte såg några alternativ. Ingen av dem krävde ekonomisk ersättning för de aborter de utförde.

Ester Ekstedt (1896-1944) drev bageri i Arvika tillsammans med sin man. Hon dömdes till ett års straffarbete för fosterfördrivning och delaktighet i fosterfördrivning, men hann inte avtjäna sitt straff innan hon dog i diabetes 1944.

Asta Olsson (1907-1980) bodde på Fågelvägen i Arvika och arbetade i hemmet. Hon överfördes till Växjö fängelse för sinnesundersökning efter rättegången 1943, och satt sedan på sinnessjukhuset i Växjö i ungefär ett år, innan hon släpptes fri under övervakning. Hon bodde i Arvika fram till sin död 1980.

Inez Mört (1911-1992) var syster till Asta. Hon bodde i Gävunda i Dalarna och fick hjälp att göra abort när hon var på besök hos sin syster i Arvika. Hon dömdes för anstiftan av fosterfördrivning men fick villkorlig dom.

Svea Österberg (1909-1996) var svägerska till Asta och Inez. Hon ställdes inför rätta för att ha låtit Asta hjälpa henne avsluta en oönskad graviditet, men frikändes då rätten inte kunde bevisa att det var abortförsöket som lett till att hon fick missfall.

Elsa Olsson (1899-1979) delade ett rum och kök på Torggatan med sin man och fyra barn, och försörjde sig genom diverse städjobb. Hon dömdes till tio månaders straffarbete för fosterfördrivning, och satt på Straffängelset i Karlstad 1944-1945. Elsa skilde sig sedan från sin man och flyttade till Stockholm.

Elvine Höglander (1907-1985) bodde granne med Asta på Fågelvägen. Hon dömdes för anstiftan av fosterfördrivning efter att ha fått hjälp att göra en abort, men fick villkorlig dom.

Signe Gustavsson (1911-1979) fick sitt första barn när hon var 18 år, och fick klara hemmet och barnen själv när hennes man var på sjön. De var aktiva medlemmar i Kommunistpartiet och umgicks mycket med Asta och hennes man. Signe dömdes till fosterfördrivning och delaktighet i fosterfördrivning, men fick villkorlig dom.

Ester Jansson (1918-1994) hade arbetat som modist både i Stockholm och Ulricehamn men drev efter krigsutbrottet sin rörelse från föräldrahemmet på Viksgatan i Arvika. Ester fick hjälp att göra en abort av Asta och Elsa, och hamnade därefter på sjukhus i några dagar. Hon dömdes för anstiftan av fosterfördrivning men fick villkorlig dom. Ester flyttade till Kanada i slutet av 1980-talet.

En annan kvinna spelade också en viktig roll i aborthärvans rättsliga efterspel. Som försvarsadvokat hade de åtalade kvinnorna Ellinor Carleman-Beörecz (1899-1996), som under många år drev egen advokatbyrå i Arvika.

Vi är djupt tacksamma för de möten med släktingar till kvinnorna som vi fått uppleva under projektets gång. Genom dessa samtal har vi fått lära känna våra hjältinnor och ta del av livsberättelser, familjehistorier men också tystnader. Vi hoppas att vi genom att dela denna berättelse dels får vara del av att ge kvinnorna en form av upprättelse som de aldrig fick under sin livstid. Vi vill också sätta ljus på en fråga som är högaktuell i vår samtid och en rättighet som fortfarande förnekas miljontals kvinnor världen över. En rättighet som vi aldrig kan ta för given.